Är kulturmiljölagen förlegad?

Vad handlar Kulturegendomsrätten om? 

Kulturegendomsrätten är ett rättsområde som reglerar kulturlandskap, kulturmiljöer och kulturföremål som är av lokal eller nationell och i vissa fall även universell betydelse.
Vårt kulturarv säger något om vilka vi är som människor.
Det kan vara fråga om platser, byggnader eller föremål med affektionsvärde för just dig. 
På 1600-talet skyddade vi stora monument till minne av Sveriges storhetstid.

Idag vi vill ha en mångfald av kulturmiljöer som speglar oss alla.
För att dessa ska kunna bevaras till kommande generationer måste de få ett adekvat skydd i svensk lag.
Samtidigt innebär skyddet en inskränkning av den enskildes möjligheter att använda och utveckla kulturarvet.
Därför är det avgörande att även rättssäkerhetsfrågor såsom förutsebarhet och likabehandling får ta plats inom kulturegendomsrätten. 

Texten kommer att beskriva framväxten av kulturegendomsrätten och den idag centrala författningen kulturmiljölagen (1988:950), nedan kallad KML. Därefter förs en diskussion inom
Otydliga regler, Bristande systematik, Oklara rättsförhållanden, Ineffektivt skydd, Brist på samordning, Proportionalitetsprincipen, Komplicerade regler. 

Kulturmiljölagen i äldre tider

Världens äldsta kulturarvslag 

För drygt 350 år sedan meddelades en svensk författning som skyddade kulturhistoriska värden. Italien var före med regler om skydd för antika byggnader i Rom. Sverige var dock först i världen med ett mer heltäckande regelverk för skydd av kulturarvet enligt Riksantikvarieämbetet. 

1600-talet – till minne av bedrifter, förnäma personer, orter och släkter 

Karl den XI hade nyss fyllt 11 år. Hans mamma Hedewig Eleonora beslutade år 1666, i egenskap av förmyndare för sonen, om Kongl: Mayst:s Placat och Påbudh Om Gamble Monumenter och Antiquiteter.
Med sådana ting menade man en mängd fast och lös egendom, både statligt ägd och privatägd. 

Detta skedde tvärtemot Sveriges lag och adresserades år 1684 i Kongl. 

1700-tal – de publika byggnaderna 

År 1776 kungjordes Kongl.
Den gällde primärt inte kulturhistoriskt skydd.
Ville man använda trä istället för tegel och sten fick man be om lov.
Den kulturhistoriska delen bestod i att kyrkorna skyddades från att vanställas av gravvårdar och andra minnesmärken som uppfördes av enskilda. 

1800-tal – tillstånd att ta bort fornlämningar 

Vården och bevarandet av forntidens minnesmärken hade fallit i glömska och viktiga föremål hade gått förlorade.
Detta angavs som orsaker till den år 1828 meddelade Kongl.
Vid avslag kunde man få ersättning. Förordningen var straffsanktionerad med böter. 

Tillståndsmöjligheten var kvar men inget nämns om ersättning vid avslag.
Däremot fanns det en överklagandehänvisning.
När staten byggde vägar, järnvägar och kanaler krävdes det inget tillstånd för att ta bort en fast fornlämning, men Witterhets-, Historie- och Antiqvitetsakademin skulle beredas möjlighet att undersöka lämningen. 

Första halvan av 1900-talet – skydd av furumöbler och ”frivilliga” byggnadsminnen 

Det som var ett embryo i form av kulturhistoriskt skydd för kyrkorna i 1776 års förordning hade här utvecklats till ett omfattande skydd för alla kulturhistoriskt värdefulla byggnader som staten ägde, både kyrkor och statliga byggnadsminnesmärken. I det första plakatet från 1666 var det 

fråga om att skydda minnesmärken efter historiska bedrifter, personer, orter eller släkter.
Allmogemöblerna vittnade inte om kungar, drottningar eller adeln utan om bondebefolkningens liv.
Dåvarande riksantikvarien ifrågasatte om dessa verkligen hade ett synnerligen stort kulturhistoriskt värde. 

Men, fortsatte denne, eftersom utförseln av möbler befarades «renskrapa hela trakter på deras bestånd av kulturhistoriskt värdefulla föremål» så förordades ett utförselförbud av temporär karaktär.
Lagen om fornminnen gällde bara fasta fornlämningar och fornfynd.
Lagen innebar även att det var länsstyrelsen man skulle samråda med i god tid vid planering av en exploatering. Länsstyrelsen fick rätt att göra en särskild undersökning eller att vidta en särskild bevarandeåtgärd. 

År 1959 påtalade Riksantikvarieämbetet behovet av skydd för skeppsvrak och andra sjöfynd.
Skeppsmasken trivs inte i bräckt vatten, vilket innebär att vraken i Östersjön kan vara välbevarade och av betydande kulturhistoriskt värde.
Ändring infördes år 1967 i lagen om fornminnen och innebar att skepp som blivit vrak för mer än 100 år sedan blev skyddade.
Brott mot lagen bestraffades med böter eller fängelse sex månader. 

Riksantikvarieämbetet fick rätt att överklaga länsstyrelsens beslut. Lagen om skydd av kulturhistoriskt märkliga byggnader innebar att privat ägda byggnader kunde skyddas.
Ditintills var det bara kyrkor och statligt ägda byggnader med kulturhistoriska värden som skyddades.
Det fanns inga möjligheter att tvinga fram ett skydd. 

Sådana skyddsföreskrifter kunde bland annat gälla att byggnaden inte fick rivas eller ändras.
Ansvaret lades på Riksantikvarieämbetet.
Byggnadsstyrelsen tyckte att ansvaret skulle ligga på Byggnadsstyrelsen i samarbete med Riksantikvarieämbetet vilket var den gällande ordningen för kyrkorna och de statliga byggnadsminnesmärkena.
Departementschefen ansåg att Riksantikvarieämbetet med sitt fokus på kulturhistoria och sin kontakt med ortsbefolkningen var mer lämplig. 

Lagen, som även kunde tillämpas på statligt ägda byggnader, var ingen succé.
Det krävdes tillstånd av Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer för att reparera eller flytta inventarier. 

Andra halvan av 1900-talet –nytt försök att skydda byggnadsminnen och införande av metallsökarförbud 

Förutom lagen från 1942 fanns det i gällande byggnadsstadga en regel om att «Byggnad av större värde ur historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt må icke förvanskas vare sig genom arbeten å själva byggnaden eller genom bebyggelse i grannskapet».
Det fanns även en möjlighet för riksantikvarien att låta expropriera sådan fastighet om den var i fara, vilket hitintills aldrig hade utnyttjats.
Departementschefen ansåg att det fanns ett tydligt behov av starkare skydd med möjlighet till tvångsingripanden.
En ny lag om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål ersatte den gamla från år 1927.
Utförselförbudet utökades med sådana ting som hade ratats från riksantikvariens lista 1927. 

Kulturmiljölagens införande och ändringar därefter 

Den 1 januari 1989 lades regleringarna om fornminnen, byggnadsminnen, kyrkliga kulturminnen och utförselförbud för kulturföremål samman i kulturminneslagen. I sammanhanget kan även nämnas reglerna om statliga byggnadsminnen.
Den ersattes med förordningen om statliga byggnadsminnen.
Den senare är numer upphävd och ersattes i sin tur av förordningen om statliga byggnadsminnen.
KML eller under förordningen om statliga byggnadsminnen. 

Ändring med anledning av eu-direktiv 

Om ett föremål som befinner sig i Sverige har förts bort olagligt från en stat som ingår i EES ska det på begäran återlämnas. Detta gäller föremål som från och med Sveriges medlemskap i EU den 1 januari 1995 olagligt förts bort från landet i fråga. 

Ändringar med anledning av konventioner 

Med anledning av Sveriges ratificering av Unidroit-konventionen tillkom 7 och 8 kap. 7 handlar om återlämnande av kulturföremål som finns i Sverige och har förts ut olagligen från ett land som har tillträtt konventionen.
Utförseln från landet ska ha skett efter att Sverige tillträdde konventionen, vilket skedde den 1 december 2011. Återlämnande ska inte ske om det förts ut under upphovsmannens livstid eller femtio år därefter. 

Dock ska föremål som tillverkats av en eller flera medlemmar av en stam eller ursprungsbefolkning för kollektivets traditionella eller rituella bruk alltid återlämnas.
Nionde kapitlet omfattar en paragraf som är en straffbestämmelse om militär användning av kulturegendom med förstärkt skydd oberoende av vem som äger den.
Det krävs att ett land nominerar kulturegendomen ifråga till Unesco för att åstadkomma ett förstärkt skydd för kulturegendom.
Sverige har än så länge inte någon kulturegendom med förstärkt skydd 

Övriga ändringar 

Utöver ovan nämnda ändringar i KML har det skett 32 ändringar sedan 1 januari 1989. Av dessa är 18 ändringar orsakade av typen att en författning som KML hänvisar till har ändrats, eller att det har skett en organisationsförändring inom stat och kommun, dvs. ändringar utan påverkan på den materiella rätten.
Då återstår 14 ändringar med materiell påverkan på KML på drygt 31 år förutom ändringar med anledningar av EU-direktiv och konventioner.
När det gäller fornminnen har det skett flest ändringar: 

1. Ansvar har införts för grovt fornminnesbrott samt försök och förberedelse till detta. Reglerna om förverkande utvecklades och omfattade även fornfynd. 

2. Ändringarna gällande fornlämningsbegreppet har varit följande: Termen skeppsvrak byttes ut till fartygslämning och ordet fast i begreppet fast fornlämning togs bort. Samtidigt med denna årsgräns infördes en möjlighet att fornlämningsförklara lämningar som tillkommit efter år 1850 om det finns särskilda skäl på grund av lämningens kulturhistoriska värde. 

3. Regeln om år 1850 infördes även för fornfynd. Länsstyrelsen hade rätt att fridlysa plats där fornfynd påträffats. Detta ändrades till en rätt att utfärda ordningsföreskrifter vilket är den ordning som gäller för fornlämningar. 

4. Namnet på kulturminneslagen ändrades till KML. Lagstiftaren ville betona kulturmiljöerna i stället för de där i ingående kulturminnena. Det infördes dock inga materiella ändringar för att stärka skyddet för kulturmiljöer. 

5. Ordet vattenföretag byttes ut till vattenverksamhet med anledning av miljöbalkens införande. Begreppet särskild utredning ändrades till arkeologisk utredning. Begreppet särskild undersökning ändrades till arkeologisk undersökning. 

6. Totalförbud för metallsökare infördes även på Öland. Det förtydligades att metallsökarförbudet inte gällde Riksantikvarieämbetet och inte heller militär verksamhet eller andra myndigheters verksamhet så länge de inte söker efter fornfynd. Avgifter för tillstånd att använda metallsökare infördes senare för att stävja den explosion av ansökningar som blev följden av ändringen. 

Länsstyrelsen kan förorda att anmälan ska ske innan rivning eller ändring av en byggnad som kan bli byggnadsminne. Länsstyrelsen hade tidigare därefter en månad på sig att inleda ärende om byggnadsminnesförklaring.
Dessa regler ändrades så att länsstyrelsen kunde förhindra åtgärderna genom att utfärda ett förbud inom en månad utan att inleda ett ärende om byggnadsminnesförklaring.
Regler om kyrkoantikvarisk ersättning för att skydda de kulturhistoriska värdena infördes. 

Länsstyrelsen fick rätt att förelägga ägaren att vidta rättelse.
Det infördes en möjlighet att gränsbestämma kyrkotomter.
Det infördes tillståndsplikt för väsentliga ändringar av vegetation på kyrkotomter och begravningsplatser samt för ändringar av sådan medvetet gestaltad vegetation. 

Eu-rätten och kulturmiljön 

Medlemsstaterna har inte överlämnat någon lagstiftningskompetens till EU inom detta område. EU kan besluta om stimulansåtgärder men dessa får uttryckligen inte omfatta någon harmonisering av medlemsstaternas författningar inom detta område.
Detta är dock inte hela sanningen.
Den senare rättsutvecklingen har vidare förtydligat företrädesrätten genom att uttala att varje nationell bestämmelse som strider mot en gemenskapsbestämmelse inte får tillämpas. 

Regler som utgör krav på tillstånd eller straffsanktioner får inte tillämpas om de står i strid med EU-rätten.
Enligt förordningen krävs det en exportlicens för att föra ut vissa kulturföremål ur EU.
Det var länge ett problem att det inte fanns någon möjlighet att vägra införsel av kulturhistoriska föremål som var föremål för illegal handel.
Den 27 juni 2019 infördes Europaparlamentets och rådets förordning 2019:880 av den 17 april 2019 om införsel och import av kulturföremål. 
Förordningen är ett skydd mot olaglig handel med kulturföremål, i synnerhet när handeln har sitt ursprung i en väpnad konflikt.
I förordningen förbjuds införsel av kulturföremål som förts bort från ett land i strid med landets lagar. 

Några tillämpningsproblem med KML 

Vad är problemet med KML? 

Sammanfattningsvis är KML i grund och botten ett antal lagar som lades samman till en lag med varsitt kapitel, utan att några ändringar i sak egentligen gjordes.
Varje kapitel har olika systematik, sanktioner och prövningsregler.
De lagändringar som trätt i kraft har resulterat i ett lapptäcke där man hela tiden har byggt på istället för att ta ett helhetsgrepp. 

Otydliga regler 

Fornlämningsbegreppet 

Jag hade precis börjat mitt arbete som chefsjurist på Riksantikvarieämbetet och förstod inte mycket av kulturminneslagen. Tillämpningen var inte kodifierad och det var vanligt att man hade olika uppfattningar om hur reglerna skulle tolkas på myndigheten. Den ena sa att fornlämningar skulle ha tillkommit före 1750. Kommittén funderade mycket över fornlämningsbegreppet som enligt en enkätundersökning var svårbegripligt. 

Men så blev det inte. Det blev bättre men inte bra. Många arkeologer hävdade att det blev sämre. Vi får heller inte glömma specialreglerna om vissa naturbildningar och lämningar efter äldre folklig kult. 

Därutöver finns en regel i ett annat lagrum som säger att det bara är fråga om fornlämningar om lämningen tillkommit före år 1850. Det är inte tydligt hur de tre övergripande rekvisiten ska tolkas. Myndigheters föreskriftsmandat omfattar inte regler som kan påverka det straffbara området, t.ex. att bestämma vad som är och inte är en fornlämning. 

Det borde dock vara i lagen man förtydligar detta viktiga begrepp för att uppnå en högre rättssäkerhet.
Den som vill ha mer hjälp med tolkningen av fornlämningsbegreppet kan ta del av den s.k. lämningstypslistan som tillämpas vid registrering av fornlämningar i Riksantikvarieämbetets kulturmiljöregister.
Denna lista följer inte lagens systematik utan är mer gjord utifrån vetenskapliga behov och lämningarna anges i alfabetisk ordning. 

För en arkeolog är det viktigt att veta när fornlämningen tillkom men för den som utreder ett straffrättsligt ansvar är det tillräckligt att veta om den tillkom före eller efter år 1850. 

Mänskliga kvarlevor 

Kvarlevor i form av skelett efter människor (mänskliga kvarlevor) uppfyller troligen inte de övergripande rekvisiten för fornlämningar. Fornlämningar är lämningar efter människors verksamhet under forna tider, inte lämningar efter människor. En fornlämning ska vidare ha tillkommit i samband med verksamheter, sedvänjor, tekniker eller metoder som inte längre är allmänt förekommande. Övergivenhetsrekvisitet är uppfyllt om lämningen varaktigt har upphört att användas för den eller de verksamheter för vilka den från början varit avsedd. Inte heller dessa två senare rekvisitet är tydligt tillämpbara i detta fall. Som nämnts ovan måste en lämning – för att räknas som en fornlämning – kunna hänföras till någon av de i lagen uppräknade kategorierna. Den kategori som skulle kunna vara aktuell här är den första: gravar, gravbyggnader och gravfält samt kyrkogårdar och andra begravningsplatser.[30] I lämningstypslistan som nämndes ovan, beskrivs lämningstypen grav utifrån material och konstruktion. Det nämns inte att mänskliga kvarlevor är en del av fornlämningen. Nästa fråga är om mänskliga kvarlevor utgör fornfynd? Fornfynd är föremål som saknar ägare när de hittas och som 

1. Påträffas i eller vid en fornlämning och har samband med denna, eller
2. Påträffas under andra omständigheter och kan antas vara från tiden före 1850. 

Justitieombudsmannen kom att hamna i en inte helt bekväm situation när denne skulle avgöra frågan om en rektor hade haft mandat att överlämna mänskliga kvarlevor i form av ett kranium till en judisk församling. Den stora frågan var om mänskliga kvarlevor är lös egendom. 

Universitetet undersökte även hur andra hade gjort både i Sverige och utomlands och fann att rekommendationen var att mänskliga kvarlevor skulle överlämnas till en legitim mottagare. Universitetet ansåg det vara stötande att betrakta kvarlevor som statlig egendom och tillämpade därför inte ovan nämnda regel. JO menade att även om det var fråga om ett kranium från en identifierad person så hade det förflutit så lång tid att det nu var fråga om ett föremål som ingick i museets samlingar och tillhörde staten. Mänskliga kvarlevor togs upp ur en fornlämning av typen grav år 1950 för osteologiska analyser. 

Så skedde inte utan de mänskliga kvarlevorna hamnade på en hylla i Stockholm på Historiska museet. Fråga uppstod om det förelåg en konflikt med 5 kap. I detta lagrum anges att stoft eller aska bara får gravsättas på allmän eller enskild begravningsplats. Det är en viktig fråga för den som är ansvarig eftersom den som bryter mot denna regel kan dömas till böter eller fängelse i sex månader. 

Det är inte fråga om enstaka begravningar. Riksantikvarieämbetet har på uppdrag av Kulturdepartementet tagit fram en vägledning till museerna vid hantering av mänskliga kvarlevor i museisamlingarna. Det vore en fördel med ett klargörande i lagen vad som gäller för mänskliga kvarlevor, det räcker inte med en vägledning. 

Fornlämningsområden 

Området kan konkretiseras av länsstyrelsen i ett beslut. I avsaknad av särskilt beslut om avgränsning av fornlämningsområdet, avgörs områdets geografiska omfång i den mån det behövs när det blir aktuellt t.ex. Det blir tydligt för allmänheten att det finns en fornlämning om området är gränsbestämt i ett beslut. Man kan inte sitta vid skrivbordet, titta på kartan och fatta beslut. 

Det skulle öka förutsebarheten för allmänheten och även i handläggning av statliga och kommunala beslut såsom lantmäteriförrättningar och ärenden enligt plan- och bygglagen , nedan kallad PBL. 

Bristande systematik 

Det har resulterat i att likartade situationer regleras olika. I en enkätundersökning framkom att det fanns ett starkt behov av en enhetlig struktur för de olika kapitlen med liknande regler för sanktioner, överklaganden m. 

Interimistiska förordnanden 

Länsstyrelsen kan besluta att fornlämningsförklara en lämning som tillkommit efter 1850. Länsstyrelsen kan påbörja ett ärende om fornlämningsförklaring och ska då kommunicera detta med fastighetsägaren. Länsstyrelsen kan även besluta att kyrkobyggnader som är uppförda efter 1939 ska omfattas av tillståndsplikt. Den fastighetsägare som får ett meddelande om att länsstyrelsen funderar på att införa tillståndsplikt kanske påskyndar en renovering som förstör kulturhistoriska värden. 

Sanktioner 

Ett annat område som skiljer sig åt är regler om sanktioner för byggnader med kulturhistoriska värden. Jag tror vi får titta bakåt i tiden när kyrkan var en del av staten. Denna kungörelse saknade sanktioner eftersom det var fråga om interna regler inom staten. Då var kyrkan fortfarande en del av staten och det var rimligt att 4 kap. 

saknade sanktioner. Men Svenska kyrkan är nu skild från staten och en egen juridisk person. har inte hängt med. Det är som sagt inte ovanligt att Svenska kyrkan säljer sina övertaliga kyrkobyggnader. Det normala är att när staten ålägger enskilda skyldigheter finns det även sanktioner för det fall att reglerna inte efterlevs. Så är alltså inte fallet här. 

Oklara rättsförhållanden 

I detta sammanhang tänker jag på att regleringen av rättsförhållandena mellan länsstyrelsen, exploatören/sökanden och arkeologiutföraren inte är tillräckligt tydlig i lagen. När en exploatör vill bygga exempelvis bostäder eller vägar som tar ett större område i anspråk kan länsstyrelsen besluta om en arkeologisk utredning för att ta reda på om exploateringen berör någon fornlämning. Kostnaden belastar exploatören. Länsstyrelsen kan då låta genomföra en arkeologisk förundersökning. 

Om sökanden får tillstånd att ta bort fornlämningen, kräver länsstyrelsen enligt huvudregeln att det först ska ske en arkeologisk undersökning. Kostnaderna belastar sökanden. Länsstyrelsen köper in dessa arkeologiska tjänster på en konkurrensutsatt marknad bestående av företag eller andra aktörer med arkeologisk kompetens. Dessa kostnader som belastar exploatören eller sökanden är en form av ansökningsavgifter men den termen används inte. 

I praktiken går betalningsströmmarna inte via länsstyrelsen utan fakturan skickas direkt från arkeologiföretaget till den som ska stå för kostnaderna. Detta sker i enlighet med länsstyrelsens önskemål som då slipper denna administration. Det är svårt för exploatören eller sökanden att förutse hur stora kostnaderna kommer att bli. Eftersom de är en del av myndighetsutövningen gäller inte lagen om offentlig upphandling. 

Arkeologiföretagen är länsstyrelsens förlängda arm, inte exploatörens eller sökandens uppdragstagare. I de fall exploatören eller sökanden inte betalar arkeologiföretagen är det således länsstyrelsen som får ersätta dessa. Länsstyrelsen får i sin tur kräva exploatören eller sökanden. Exploatören/sökanden tecknar ofta ett slags samarbetsavtal med arkeologiföretaget trots att rättsförhållandet är till länsstyrelsen. 

Arkeologiföretaget har fått ett uppdrag men arbetet behövs inte om sökanden inte utnyttjar tillståndet. Frågan besvaras inte tydligt av KML. Det är svårt att veta var man ska börja när det gäller detta område. Men detta är en så viktig regel att den borde finnas i lagen. Det är inte tillfredsställande att detta inte är tydligare reglerat. 

Ineffektivt skydd 

Fornfynd 

Problemet är att definitionen fornfynd endast omfattar fynd som hittats i Sverige och i den angränsande zonen. Den som blir polisanmäld för att ha sålt ett silvermynt som man kan förmoda kommer från Gotland kan försvara sig med att myntet inte är hittat i Sverige. Det kan vara svårt för att inte säga omöjligt att bevisa att ett fornfynd som är utbjudet till försäljning på auktion har hittats i Sverige. Man bör i vart fall fundera på någon förbättring av skyddet inom detta område. rekommendationer som inte är bindande. Eftersom det inte finns några föreskrifter kan någon påföljd inte bli aktuell. 

Brist på samordning 

Världsarvskonventionen och nationell rätt 

Vid ratificeringen av Unescos världsarvskonvention gjordes inga ändringar i svensk nationell rätt eftersom det redan fanns regler som skyddade världsarven. Det blir ofta missförstånd mellan världsarvskonventionens begrepp och de begrepp som finns i svensk nationell rätt. Det viktigaste är att skyldigheter i konventionen motsvaras av möjligheter för de ansvariga myndigheterna att kräva relevant information i rätt tid, om pågående åtgärder som riskerar att skada världsarven. 

Begreppet kulturhistoriskt värde – i flera författningar 

finns därför idag på flera håll med delat ansvar mellan en rad myndigheter. En del myndigheter har tagit fram allmänna råd, exempelvis har Boverket meddelat allmänna råd om vilka kulturhistoriska byggnader som omfattas av förvanskningsförbudet i 8 kap. Skogsstyrelsen har som nämnts ovan – meddelat allmänna råd om den hänsyn som ska tas till kulturmiljövårdens intressen vid skötseln av skog.
Definitioner och regler om värdering och urval bör finnas i föreskrifter eller allmänna råd för att få genomslag hos de myndigheter och domstolar som tillämpar KML. 

Både föreskrifter och allmänna råd kräver att det görs en konsekvensutredning och remissrunda innan reglerna beslutas, vilket ökar rättssäkerheten och kvaliteten. Alla myndigheter har mandat att utfärda allmänna råd inom sitt verksamhetsområde. Den nu gällande principen är att Riksantikvarieämbetet ska få andra myndigheter att arbeta med frågorna inom sina verksamhetsområden. Det är nog riktigt men dessa myndigheter behöver tydliga definitioner att arbeta utifrån som bör tillhandahållas av den myndighet som har bäst förutsättningar och i sitt kärnuppdrag har fokus på kulturmiljön, d.v.s. Framtagandet av föreskrifter och allmänna råd ska i sådana fall självklart ske i samarbete med berörda myndigheter. 

Proportionalitetsprincipen 

Vid tillståndsgivning ska proportionalitetsprincipen tillämpas även om det inte anges uttryckligen i KML. Proportionalitetsprincipen återfinns inom Europakonventionen, implementerad i svensk rätt genom lagen om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. 19 § regeringsformen, nedan kallad RF, får lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med Europakonventionen. 

Fornminnen 

Tillstånd att ta bort fornlämningar ska lämnas «endast om fornlämningen medför hinder eller olägenhet som inte står i rimligt förhållande till fornlämningens betydelse.» Kammarrätten tillämpade principen i ett ärende som gällde en ansökan om att ta bort en grav. Länsstyrelsen avslog ansökan. Domstolen sade att länsstyrelsen har ett betydande mått av handlingsutrymme och att underkänna ett myndighetsingripande kan normalt inte komma i fråga i andra fall än sådana där det råder ett klart missförhållande mellan det allmänna och det enskilda intresset. Formuleringen i 2 kap. 

Byggnadsminnen 

Domstolen gjorde därför en från lagen fristående avvägning mellan allmänna och enskilda intressen. 

Kyrkliga kulturminnen 

Domstolen fann efter tillämpning av proportionalitetsprincipen att det allmänna intresset av bevarande vägde tyngre än den enskildes intresse av att få installera solceller på kyrktaket. HFD ansåg att det allmänna bevarandeintresset vägde tyngre än församlingens intresse av en ny entré. 

Kulturföremål – utförseltillstånd 

Tillstånd till utförsel av kulturföremål ska ges om föremålet inte är av stor betydelse för kulturarvet. Lägg därtill att det inte finns några möjligheter i 5 kap. att få ersättning om tillstånd inte ges. Förvaltningsrätten konstaterade utan närmare analys, att inskränkningar i äganderätten vid avslag på utförseltillstånd gällande tre målningar med mycket stor betydelse för kulturarvet inte stred mot Europakonventionen. 

Behövs det en kodifiering? 

Det går definitivt att leva med dagens ordning, dvs. att vid behov göra en bedömning vid sidan av lagen. Det som är fel enligt min mening, är att utvecklingen och förtydligandet av hur bedömningen ska göras sker i domstol. 

Komplicerade regler 

Kulturhistoriskt värdefull lös egendom skyddas i KML och närliggande författningar. Vi har ett komplicerat nät av regler för kulturhistoriskt värdefull lös egendom. Vi är dock inte ensamma i Europa om att tampas med dessa utmaningar som grundar sig i svårigheterna att harmonisera definitioner i internationella konventioner, EU-rätten och nationell rätt. I andra gruppen hänfördes privatägd kulturegendom som hade uttryckligen förklarats av italienska myndigheter vara kulturegendom. I tredje gruppen hamnade annan vanligtvis privatägd kulturegendom som ännu inte hade förklarats vara kulturegendom. Vid ansökan om tillstånd kunde ansvarig myndighet neka export med hänsyn till det kulturhistoriska värdet och starta en process om att förklara egendom vara kulturegendom. 

Till denna grupp hörde samtida verk av levande upphovsmän som tillkommit inte tidigare än 50 år från exportdatum. Noteras bör att i italiensk nationell rätt är föremålets ekonomiska värde inte ett kriterium. Omständigheter som avgör är det kulturhistoriska värdet, vem som äger, om det har skett en uttrycklig förklaring om att det är kulturegendom samt om det är ett verk av en nu levande upphovsman. Man menar att lättnaden kanske inte spelar någon roll i ett enskilt fall eftersom det i varje fall kan krävas exportlicens. 

Avslutande reflektioner 

Detta rättsområde har utvecklats under 350 år. Idag är regleringen av kulturlandskap, kulturmiljöer och kulturmiljöer komplex och omfattar flera parallellt gällande regelverk förutom KML. Jag har ovan gått igenom de ändringar som har gjorts i KML sedan den infördes år 1989. 

viktigaste förändringarna i den materiella rätten som skett under drygt 31 år är enligt följande: 

● Ansvar för grovt fornminnesbrott har införts

● 1850 års gränsen för fornlämningar har införts

● Metallsökarförbudet har ersatts av en möjlighet att få tillstånd

● Skydd för vegetation på kyrkotomter och begravningsplatser har införts

Jag har även givit exempel på en hel del tillämpningsproblem. Vad föranleder dessa typer av tillämpningsproblem för vår vilja att efterleva lagen? Vi kan jämföra med regelarbetet med anledning av covid-19-pandemin. 

KML har en hel del skavanker, Men den är dock inte förlegad. Det som slår mig mest är att lagen inte utnyttjas som verktyg för att utveckla kulturarvsområdet och att löpande lösa de tillämpningsproblem som uppstår efter vägen. Lagen är tillsammans med statliga bidrag, kunskap, utbildning, information, tillgängliggörande m.m. KML kan sägas vara ett mycket välbevarat kulturarv, vilket dock inte är smickrande när det gäller författningar. 

Lagen behöver utvecklas för att bli användbar.
Deras utgångspunkt är att allt som kan berätta om människan är av betydelse. Det kanske till och med är så att det som idag inte synes kunna berätta något, om några år med framtida tekniker och metoder kan ge oss ytterligare information. Juristen värnar också om människan men i sammanhanget människans rättigheter och skyldigheter. 

Den enskilda människan ska kunna veta vad hon eller han ska göra för att undgå straffansvar. Det finns flera, men jag hade inte tänkt göra en fullständig genomlysning utan vill skapa ett debattinlägg som förhoppningsvis kan bidra till en utveckling av lagen. I dag har vi ett regelverk som syftar till att skydda en mångfald av kulturmiljöer för kommande generationer. I morgon hoppas jag att vi har ett regelverk som lever upp till dagens intentioner.